Mindre roll för staten strider inte mot andemeningen i grundlagen

Julkaistu Hufvudstadtsbladetissa 24.9.2024

Elina Sagne Ollikainen (HBL 19.9) frågade i sitt svar till mig (HBL 12.9) vilka delar av den offentliga sektorn jag anser vara för stora, och menade att jag lyckades väcka fler frågor än ge svar. Jag höll mitt ursprungliga svar kort medvetet, eftersom språkbarriären tyvärr försvårar för mig att skriva längre texter på svenska.

I den finska statens budget är 22 procent av utgiftstabellen statsbidrag till hushåll, Folkpensionsanstalten och socialförsäkringsfonderna. 31,5 procent är statsbidrag till kommuner och välfärdsområden. Andra utgiftsposter är försvinnande små delar av vår budget.

Därför måste besparingar också riktas mot dessa sektorer i den nuvarande ekonomiska situationen. Särskilt det allmänt bostadsbidraget har länge fungerat som en indirekt inkomstöverföring till hyresvärdar, och övergången av studerande till det allmänt bostadsbidraget under Sipiläs regeringsperiod var ett stort misstag. Dessa misstag rättas nu till.

Även på ministerierna finns det gott om utrymme för besparingar. Några exempel: utrikesrepresentationen skulle kunna slås ihop med de andra nordiska ländernas, Yle borde fokusera på väsentliga nyhetsinnehåll, och inom socialskyddet vore det vara mer hållbart att övergå till en basinkomst- eller basutgiftsmodell.

Ollikainen tog särskilt upp sysselsättningen för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Detta skulle kunna stödjas genom att införa minijobb-modellen, vilken också ingår i SFP:s partiprogram. Jag anser att det är viktigt att få alla arbetsföra personer i arbete, oavsett den exakta typen av anställning.

Administrationen kan alltid effektiviseras och statens roll minskas, och detta strider inte mot andemeningen i grundlagen. Ett folk som arbetar är ett köpkraftigt och välmående folk.